Naturlig hjälp vid överdrivna rädslor

Idag bjuder jag på ännu en historia från mitt eget liv, ganska lång men hoppas ni orkar läsa.

En av mina förlossningar var minst sagt turbulent. Moderkakan höll på att lossna så 6 v innan beräknad nedkomst började jag störtblöda. Ambulans med ilfart in till förlossningen, fick en massa läkemedel och läkarna lyckades få stopp på blödningen. Jag fick ligga kvar för observation och efter 4 dagar så sade man att om det är lugnt idag så skulle jag få åka hem. Istället började det hela om och det blev ett akut kejsarsnitt.Allt gick bra och de lyfte ut en välmående pojke på 2.9 kg. Allt frid och fröjd. Sonen hamnade på Neo avdelningen och låg där i 2 veckor. Dagen efter snittet så fick jag gå ner till honom och amma för första gången. Lyckan var total!

Jag hade väldigt ont i magen och sade det till läkaren, som informerade att det var väldigt viktigt att jag var uppe och rörde på mig så mycket som möjligt. Jag fick morfin för att minska smärtan och för att jag skulle kunna vara uppe så mycket som möjligt. Varje steg var oerhört smärtsamt och jag sade till läkarna att det är inte snittet som gör ont, det är tarmarna! Jag åt lite grann och försökte hålla igång, men till slut gick det inte. Jag blev liggande och kved, efter några timmar började jag må illa och en kort stund efter det så började jag kräkas. Det visade sig att jag åkt på en tarmförlamning efter operationen. Några skräckdygn följde på det, då jag fick svälja en sond för kontrastvätska, vilket är det värsta jag varit med om. En läkare försökte först 2 ggr, sedan kallade de in en narkossköterska, tror han hette Leif. Han såg skräcken i mina ögon, gav mig ett fast handslag och sade ”Du kommer inte gilla det jag måste göra, men vi klarar detta tillsammans”. Jag litade blint på honom, och han lyckades få ner slangen i min mage, trots att jag hela tiden kräktes.

Jag var helt utmattad, kräktes konstant, hade så ont, och led av att sondslangen satt där i flera timmar och orsakade ständiga ulkningar. Mot slutet upprepade jag som ett mantra ”jag orkar inte mer, jag orkar inte mer”. En underbar undersköterska strök mig över kinden och höll min hand och sade ”det ordnar sig ska du se”. Jag ville dö, men hade fruktansvärt dåligt samvete för att jag hade en bebis att ta hand om, vilket jag inte kunde göra på flera dagar.

Röntgades 4 gånger det dygnet tror jag, innan läkarna konstaterade att det var inget fysiskt fel/hinder på mina tarmar.

Efter någon dag, började det så sakta återgå till det normala och första gången jag kunde gå på toaletten så tackade jag Gud för att det fungerade igen.

Man kan tänka att detta är slutet på historien, men för mig var det nästan början. Jag var rädd! Rädd för att kräkas, rädd för att gå ut, jag såg faror överallt. Om det kom en person emot mig med en hund, bytte jag till andra trottoaren för jag tänkte att den kunde attackera. Jag började få ångest vid flygresor. Alltid denna ständiga överdrivna konsekvensanalys. Jag och min man skaffade barnvakt för att gå ut och äta en kväll. Vi fick åka hem med maten i en kartong, för jag fick panik och trodde att jag skulle börja kräkas. Vilket nederlag!

DSCN2827 - Kopia

Jag hade farit illa, psyket var inte som förr, jag som varit en så cool person. Det tog enormt mycket energi att vara så ängslig och orolig för allt! Ibland sätter sig ett minne i kroppen/psyket som man inte förstår och som ter sig helt ologiskt.

Jag lärde mig att hantera situationer, gick i kbt-behandling och utsatte mig för olika ”faror”, men det var sååå jobbigt att vara rädd! Hade dåligt samvete också för allt hade ju gått bra. Jag levde och min son mådde bra och hade inte några komplikationer trots att han födds för tidigt. Jag sökte min homeopat och berättade om mina känslor.  Mellan mina orosattacker var jag helt lugn och som vanligt. Tänkte att jag håller på att bli tokig och kände mig deprimerad, ville inte gå ut, ville inte göra något, ville inte träffa någon.

Jag fick ett homeopatiskt läkemedel och kände att jag blev allt starkare. Idag kan jag känna att jag nästan är för cool. Inte mycket som jag oroar mig för längre och absolut inte över alla dessa småsaker som blir så jobbigt i längden.

Jag vet att många har liknande erfarenheter, det kan vara olika typer av smärtsamma minnen som stannar kvar i kroppen.

I mitt fall hade jag sett döden i vitögat, kände verkligen att jag låg i dödens väntrum och sådant sätter sina spår. Så fantastiskt med en behandlingsform som tar hänsyn till sådant som vi upplevt, som varsamt lägger ett pussel mellan fysiska och psykiska symtom.

Man behöver inte gå omkring och vara överdrivet rädd och orolig för allt och om man gör det betyder det inte att man håller på att bli tokig, det betyder att man har något tufft med sig i bagaget som måste tas hand om innan man kan återgå till den man en gång varit!

Facebooktwittergoogle_pluslinkedin